Pappa, minns du spelen?
Det var då jag började med att alltid sitta på bordet bakom dig och se när du spelade. Jag var 7 och
vågade inte spela själv även om krigs spel var en vanlig sak. Musiken och djuren i spelet skrämde mig. Men tillslut drog nyfikenheten mig att vilja spela själv, det tog ett tag innan 7 årigen fattade det roliga med spel man måste fundera, planera och tänka ut saker innan man gör något, men när väll den första uppgiften var gjord, var belöningen alltid så roande att det var svårt att sluta. 

Det var tack vare detta spelet min fantasi föddes(eller hur man ska utrycka det). Spelet gjorde att jag ville se mer och mer fantasi platser, jag skrev tillslut storyn som slutade med att jag började teckna. Hjärtat slår lika hårt som det gjorde när man var mindre och såg alla djuren, åkte alla bergodalbanorna, såg alla extremt fina platser.
- Och jag hade glömt bort spelets existens...

Det går ut i spelet att man ska lyckas få en kula att rulla igenom olika banor utan att gå sönder
- 7 åringen klarade det efter 3 dagars grubblande.
Man ska sätta ihop alla banor med varandra och släppa en kula för att se att allt funkar.
- Gick fort att klara av för 7 åringen.
Man släpps plötsligt själv i banan i en kula.
- "kya?! Ah, vad dum jag är, helt logiskt. självklart ska man få åka den roliga banan när man byggt så länge"