Så jobbig dag i skolan. Var inte på humör för att vara omgringad av andra. Blev bättre senare under dagen. Var bestämt att äta med "Ebi-san" efter skolan. En ganska ny svensk tjej i skolan vi ibland kallar "räkan".

Thehe..

Blev en liten shopping runda i Ikebukuru. Saknas några tröjjor, hörlurarna och kanske några smycken.
Hittade de hörlurarna i Ikebukuru, nåja, har Shinjuku, Shibya och Akihabara kvar som alternativ där de kan finnas.

Rösten har blivit lite bättre men fotfarande hes. Hostandet är fotfarande smärtsamt att det kommer tårar ur ögonen.

Glädje mig åt att vara i sverige under sommaren piggade verkligen upp humöret att verkligen få ihop 100% närvaro. Sova i sin säng, kunna sy kläder som man tänkt på länge, träffa de man inte sett på ett år..

Varför? Varför försöker man med 100% närvaro? Varför vill jag se familjen? Varför är jag ens här? Varför existerar man ens?

Var det enda som kom upp i huvudet... Att man alltid bara ställer till det i familjen. Det enda man kan göra skapligt är teckna.. så jag vill inte vara "skaplig" jag vill vara bra och kunna bli något famijen gillar, men det enda familjen gillar är om man skulle vara i lilla kalmar i sverige och utbilda sig till doktor som jag inte kan. Vara som en av de gammla på vårdcentralen, sitta och ge ut fel diagnoser.

Jag är snart 21! Vad är det för fel att utbilda sig i japan tills man är cirka 25?
Det är inte precis stor skillnad på att vara flera år i skåne och utbilda sig än att vara i japan, förutom att japan ger en bättre utbildning för pengarna och att jag gör det jag vill.

Jag vet inte hur jag gör längre. Jag ska i alla fall studera mer, fast i gifu, vilket kommer bli billigare av att det är ett mer lantligt ställe. Målet är i alla fall att återvända till Tokyo för en manga skola..