Så var man tillbaka i bloggandet. Eller, i alla fall ett försök
att komma tillbaka genom att blogga under kvällarna.

Faktiskt slutade jag blogga av att varit helt förstörd av att
jag inte fick CSN stöd för japan resan.



Mina betyg är väldigt dåliga. Allt beroende på att det inte
fanns någon livs lust när jag gick i skolan. De som jag
trodde stod mig närmast lämnade mig eller övergav mig
alltid när jag behövde dem som mest. Varje gång jag
försökte prata med mina lärare ignorerades det jag sa.
Jag bara "överdrev", "hittade på" och var "gnällig".

Jag var gnällig, men de var inte personer som skrek hur
dåligt de mådde helt plötsligt under en lektionstid att de
störde exakt alla.

Under natten till studenten grät jag. Ville inte gå nästa
dag. Vad hade jag att fira?

Men som vanligt var det bara att åter bita ihop och
genomgå dagen genom att tänka på annat. Det var svaga
förhoppningar om att försöka bli en aning full på den lilla
alkoholen man fick under champnage frukosten.
Misslyckades.


Jag hade alltid en smärta under revbenen att jag hade
problem att röra mig. Det visade sig efter studenten,
tack av att ha råkat hamna hos en specialist att min
smärta som alltid ansågs vara tarm problem och påhittad
smärta var stress.

För mycket syra i magen och ärr efter ett par magsår.
- Jag äter nu tabletter för det och måste hålla koll på
hur maten är jag äter, hur den påvärkar min syra, äta
lite men ofta.

Det enda som höll mig vid liv var fantasin av att kunna
bli en tecknare. Detta är även tack vare en speciell
person som fantasin alltid funnits kvar aktivt.

Jag vilade ett år och bestämde mig sedan att det
var dags att plugga japanska i japan. 



Det tog ett par dagar innan jag kunde sluta gråta av att
inte ha fått CSN. Jag mådde så illa av att bara prata med
min vän Carol, avundsjukan att hon skulle till japan satt
i halsen. Jag skrev till henne att jag inte ville träffa henne,
men några dagar senare kände jag mig dum, så skrev
att jag gärna ville möta henne igen.

- Även om jag inte kan åka betyder det inte att jag inte 
kan önska henne lycka till. 


Med tankarna på att jag var utan CSN sattes jag på praktik.
Erikshjälpen i kalmar. Jag sattes där för att hjälpa till att
bygga, men mot min vilja hamnade jag ofta med att arbeta
med kläderna. Det gjorde mig lite irriterad, jag vet att jag
inte är så stark för att bära tunga saker i byggandet men
jag sattes inte där för att sortera kläder 10:00-18:00.

Min huvuduppgift var att måla väggar/saker, så när det
äntligen fanns saker att måla var det nästan strid om vad
jag skulle göra. Sortera kläder eller måla.
- Jag fick i alla fall måla tillslut.

Det är verkligen ett intressant gäng där borta, det är så man
saknar lite att inte vara där mer.

Att praktisera där gjorde att man verkligen fick se det som
kom in (visserligen var man tvungen att vänta en speciell tid
innan man fick köpa saker som just tagits fram).  Jag köpte
en fin svart-vit kinesisk skål, ett par ätpinnar, ett kläd sett 
som påminde mig om en klassiskt stor asiatisk dress och
en Bye Bye Kitty kjol. 

Bye Bye Kitty kjolen kostade för mig 79kr, orginal priset
är på 400-500kr. Hehe, lovly.

Jag var sjuk första veckan jag skulle ha startat praktiken,
så under min första praktik dag möttes jag även av han
som gett mig praktiken. Han kom då med en tid för
Kunskapsnavet. Jag var nu fast besluten om att det måste
finnas ett sett att få csn stöd innan hösten.

Efter en stunds pratande med en som heter Nicklas, fick
jag chansen till att göra en prövning i Engelska B.
Jag klarade kursen på 1 vecka och 3 dagar.

Sedan återstod Svenska B.

Tack vare att det är en utomlands studie behövs bara 80%
godkänt, vilket jag skulle få om jag läste engelskan och
svenskan.

Svenskan var ren totyr. Att inte kunna prata med sin lärare
öga för öga gjorde att det blev väldigt svårt att få hjälp.
Eftersom det var ont om tid hade jag inte tid att roa mig
själv under pluggandet, bara om det verkligen inte fanns
något jag kunde göra.

Tillslut (extremt stressad) klarade jag svenskan. Trött
och osäker återvände jag till kunskapsnavet för att få tips
om vad jag skulle göra när allt var klart.

Faktiskt, känns det som om jag har sprungit omkring som
en zombie, jag minns faktiskt inte hur exakt allt löste sig
eller vilka problem jag hade kvar. Blev tvungen att be om
hjälp av pappa.
- Tur det, visade sig att jag gjort ett par fel i csn sökandet.

I går.. den 30 augusti, fick jag i alla fall klartecken om att
jag kommer få godkänt. Det tog hela min sommar, men
jag bara vet att 1 år i japan kommer vara värt det.


Detta är visserligen en kort vertion på det som hänt,
många har varit imot mig och krånglat till saker för än,
men allt är så komplicerat att ta upp.

Jag kan inte säga att jag inte har gråtit under denna
perioden men ofta har känslorna skrikigt "skärp dig,
du har inte tid att gråta! Plugga!"

Det finns fotfarande ett par saker att göra, så tror inte
jag kommer kunna slappna av förren jag sitter i flygplanet.