Sissta minuten packning, rummet är stökigt och jag var
redan trött. Oros tankar på vad jag egentligen gett mig in i.

Så åkte man den 27.Jag har aldrig tidigare varit utomlands(förutom danmark) så att flyga var något helt nytt för mig. Det var helt ok, påminnde om att åka karusell, de var dock lite skrämmande när jag fick fönster plats ifrån kina. 
- Jag visste inte att planet lutade så extremt när de svänger.

Vid fem minuter över nio åkte alexandra och jag med Silverlinjen till stockholm där vi skulle möta Carrol. Var iskallt ute när vi kom till rast platsen. Väl framme i stockholm ringde jag Carol, av magkänsla känndes de som om vi var på helt olika ställen. Vilket jag hade rätt med. Efter lite diskuterande att vi står på "samma" ställe kom de fram att hon var någon helt annanstans, men vi hittade tillslut varandra fort. Ifrån citiyterminalen tog vi tåg till Arlanda.

Vi hade inte speciellt svårt att hitta flyget. Hela första kön man såg bestod av bara asiater.
- Vi åkte med "air china".

Vi hade lite dö tid, så det blev en fika och ett par sissta samtal hem.

Vatten och ... "sånn där fransk sak jag inte hittar stavning
på" var min sissta lilla fika i sverige.


Systemet in till planet var lite udda, de ropade upp sitt numrerna som man hade. Först Buisness class och sedan olika nummer. Man är ju van med att man kommer in så som man hamnat i en kö. Som sagt, det kanske är ett vanligt system, jag vet inte, det var ju första gången för mig. Det var ett stort flygplan. Vi satt i mitten av planet, så man kan verkligen säga att jag satt i mitten "i mitten". Det var 5 säten i mitten av planet och jag satt i den mittersta.  Toaletten på planet var de äckligaste och ohygienaste jag varit med om. Någon som pinkat på golvet och på själva sitsen, stop i handfatet. Alvarligt, kunnde de inte fixat det under de timmarna vi tvingades flyga? Efter en många obhehagliga sovstunder och ett par kort spel var vi i Kina.


Mat på flygplanet; fisk, ris, bröd, någon konstig sallad och
en mazarin.


Carol bestämmde sig att försöka ha lite kul med mig när
jag försökte sova.
-Helt plötsligt hade man en kudde i ansiktet.



Jag tycker inte om Kinas flygplats, det är onödigt stort och har krävt
många fattigas hem. Allt bara för att det skulle vara os i kina ett år.

Av personalen på flygplatsen kännde man sig idiot förklarad när man kom med frågor och när man råkade ha glömmt en vatten flaska i väskan när den rönkades fick man en "helt dum i huvudet" skakning på huvudet och himmlande med ögonen.
- What?! som man inte har 1000 saker att tänka på att man glömmde vattenflaskans existens.
Var mer orolig att de skulle ta min medicin som jag hade i den stora väskan.



köpte iste på kinasflygplats, det udda var
att på korken stod det Coca cola.



Jag såg en liten fågel i en liten bur, så var tvungen att
genast undersöka.



Fint, men de ändrar inte min åsikt om kinas flygplats.



Åter igen lite annorlunda påstigning; buss till flygplanet.


Det possetiva med kina var i alla fall planet som gick till japan, det var mindre, så jag fick fönster plats. Var så härligt att se alla bergen som var i kina, de påminnde verkligen om gammla kinesiska målningar. Det var mycket dimma att topparna bara syntes. Likadant när man kom till japan. Det blevfort mörkt när vi kom över på japansk mark. En röd varm sol, och sedan fort bläck svart mörker. Av en svag besvikenhet att de hunnit bli mörkt att man inte såg något var vi tillslut framme. Fast när jag såg ut såg man ju bara ett streck av ljus.
- Hallå, detta är Tokyo vi pratar om! var är allt ljus ifrån alla hus och skyskrapor!? Det där är ju bara en liten strand med små hus.
De små husen visa sig vara skyskrapor, och molnen täckte fotfarande stor del av staden, det var inte förren då jag insåg hur högt upp i luften vi var. Det var så mycket moln att man kunnde se fläckar av ljust ifrån högre byggnader bland molnen.


Hurra för fönsterplats!


Maten till Tokyo var så extremt god, det jobbiga var att
man mådde så illa att man kunnde knappt äta, kyckling,
ris, bröd, någon sallad och någon udda gele.




När vi steg av planet känndes de verkligen så att gå in i en vägg. Känslan av tropisk värme omringade en. Av att dömma på marken hade det precis regnat. Efter en massa "om" och "men" tog vi oss igenom flygplatsen utan problem. Det är extremt dålig engelska i japan, knappt ingen kan. Ifrån flygplatsen blev det buss i 2 timmar. Jag somnade flera gånger att det tillslut blev tvunget att ställa alarmpå mobilen så man inte missade sin hållplats.
- Jag var inte ensam om att somna upprepande.
Det var lite problem med att hitta studenthemmet, vi misstolkade kartan och självklart hamna vi där 99% av människorna ignorerar en medan 1% inte kan engelska ett dugg. Man såg på ett sätt i deras blickar att de vägrade hjälpa, så efter att jag frågat en och blivit ignorerad letade jag efter en "hjälpsam blick". Den kom ifrån en man som satt utanför en bar. Så gick till honom för att fråga. Jag tänkte att har var en servitris som tagit rast, men ölen i hans hand sa mig fort att de inte var så. Dock, han hjälpte mig, ropade på en ifrån resturangen och bad honom hjälpa mig. Ingen kunnde engelska så det blev något återupprepande ord och sedan pekande åt en väg. Så, hade inget annat val presis en att hämta Carol och Alexandra för att gå åt de hållet jag blivit pekad åt. Det var inte den vägen vi letade efter, men tack vare att vi gick det hållet hittade vi rätt väg.
- En stund trodde jag mannen bad mig att ta taxi.



Buss station.


Vid 11-12 tiden var vi framme vid studenthämmet. Det blev ett tvekande om man verkligen skulle ringa på, men innan man hann att fånga sitt förstånd kom plötsligt managern. Tarou Narayama. Det var en kamera precis där vi stod. Han hade alltså sett oss hela tiden.
- Lite pinsam moment.
När vi fått reda på våra rum ställde jag mig och städade lite, allt i rummet var dammigt och skigtigt. Så fick damma av allt. Bild på rummet kommer senare. Jag ligger efter i bloggandet av att vi hela tiden varit hämma sent att man inte hunnit göra något.